Jävla skit dag!
Jag har haft gråten i halsen hela dagen utan att ha en jävla aning om varför? Så fort jag kom innanför dörren till mitt rum, strax innan kl fyra, så bara brast allting..det var precis som om någon slet mig i stycken. Och det värsta var att jag inte kunde sluta! Så nu, tre timmar senare, e jag helt slut av utmattning! Varför mår jag såhär idag för? Ok jag hatar mitt jobb och det har varit sjuukt stressigt ända sen sju imorse, fanns i princip inte en enda skylt i hela frukten som stämde då dom har byggt om inatt, så det satte jag mig å fixade lite temporärt, iaf dom viktigaste så kunderna blev nöjda för studen (Maria fixade resten sen! =)) Men sånt tål jag...jag stressar inte upp mig..jag skiter i det istället haha..nej men skämt åsido, jag fick faktiskt ett "erbjudande" eller vad man ska kalla det för, om att jobba i våran nya manuella chark i sommar...jahopp tänkte jag...skära skinka å leverpastej? Sånt kan ju inte jag! :O Ska tydligen åka till Coop Konsum Avenyn nästa Torsdag å lära oss hur vi ska göra..hum..hur ska detta gå? =P Kul att testa något nytt, men det kommer dock bli en hel del kvällar till 22 vilket e jävligt trist eftersom det innebär att jag kommer träffa Älskling ÄNNU MINDRE denna sommaren då han oftast jobbar 7-16 å tävlar på helgerna...fan...men jag e van, Coop vill inte att man har ett liv! Så ere bara (har ju sett mina tider dom närmaste veckorna, flera helger i rad...guuuuud va roligt!) Jag gillar faktiskt våran nya färsk-varuchef Andreas, än så länge iaf =P. Å andra sidan gillar jag dom flesta på Coop..bortsett från Mr Torrboll himself.
Men det e inte jobbet jag mår dåligt av idag...then what?
Satt å läste en grej i Blondinbellas blogg nyss..tkr hennes blogg e rätt tråkig faktiskt men det här inlägget träffa mig som blixten. Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv!
Här är ett utdrag:
Förut så trodde jag att jag var manodepressiv, ni vet när man kan hoppa ifrån ren glädje till en enorm depression ena stunden till den andra? Idag har jag insett att jag inte alls är det utan jag är en helt vanlig tonåring. Vi tonåringar är så lustiga. Vi vet att hormonerna spökar, att man kan gråta för ingenting, känna en rejäl ilska och sedan hoppa av glädje några timmar senare. Ändå beter vi oss som om världen kommer gå under eller att hela livet är åt helvete varje gång vi känner oss ledsna, är det inte komiskt? Jag svischar humör hela tiden. Eller egentligen är jag nog för det mesta glad och positiv men sedan kommer den stunder, såsom idag då man känner sig som världens ensammaste människa. Ingen att ringa, ingen att prata med (lägg märke till att man egentligen har det, men är man nere så handlar det om att man egentligen inte orkar!) och så tycker man att alla kläder sitter superfult på och håret bara hänger trist.
Idag har jag en sådan dag. En depp-dag.
Oavsett om du väljer att deppa ihop en dag, eller försöker må bättre så är båda alternativen lika bra - Om man varierar dom! Det är viktigt att våga vara ledsen och faktiskt acceptera det. Att vara nedstämd är en del av livet, så agera inte som om hela livet är åt helvete för att du känner dig ledsen. Ryck på axlarna och låt det var, för förr eller senare känns det ju bättre - Det vet du ju!
-------------------------------------------------------
Jag hatar att sova utan dig!